Känslor
Ibland känns det som att jag är ett enda stort
knippe av känselceller.
Känner av och analyserar det mesta
och de flesta i min omvärld.
På gott och ont.
Samtidigt känns det som att ingen känner mig.
Den riktiga Annisen...
Människor säger ofta att jag är glad, öppen och spontan...
Visst, till en viss gräns.
Min gräns...
Litar nästan bara på mig själv idag....
Det har gjort så J-VLA ont de gånger
smällarna har kommit.
Och de har kommit...belive me!
Samtidigt är det jobbigt med tankar jag skulle
vilja dela med mig av...ventilera.
Utan fördömmane blickar, utan konsekvens..
Älska mig för den jag är!
Jag älskar dig för den du är! Speciellt för den du är och skulle fortfarande älska dig om du tordes anförtro mig mer! Pröva! Ibland tror jag dock att vi människor är för komplicerade för oss själva. Vi önskar att andra ska förstå oss själv fast vi inte själva gör det! Min reflektion över hur jag tänker när jag läste ditt inlägg! Sköt om dig vännen!! C
C: Jag älskar dig också....och med dig törs jag prata om allt...nästan. Vi behöver en stund du och jag, och du kommer att bli stolt för jag har varit en duktig flicka ;-).
Komplicerad är bara förnamnet på hur jag känner mig ibland, samtidigt som jag känner mig SÅ väl och faktiskt förstår mer än jag ibland vill medge för mig själv. PUSS!
