Vätternrunt 2008
Totalflopp!
Ja, vad ska man säga....besvikelsen är stor just nu.
Jag och mannen i mitt liv har tränat rejält hela våren och det har verkligen känts superbra. Jag har längtat så efter VR 2008 och laddat massor på alla sätt. Vad händer då??? JO ont i halsen, feber mm. SKIT!!
Mannen fick riktigt hög feber (40grader)en vecka innan som höll i sig till dagen innan start. Jag gick hem i tisdags för att jag mådde dåligt, men inte lika dåligt som honom. Trodde dock att allt var lugnt i fredags (vad man kan lura sig själv med några treo i kroppen)och vi åkte taggade till tänderna till Motala. Startade strax efter midnatt och hade tur som slapp ösregnet vid 23 tiden. Vi rullade på bra, men nästa år vill jag försöka starta i gryningen så vi slipper mörkret. Jag har aldrig kört i mörker tidigare och min upplevelse är det gick saktare samt ryckigare. Det känndes som att jag fick bromsa massor.
I Gränna fick vi lov att stanna över en timme för jag fick en enorm frossa och satt i värmetältet och huttrade och tog en värktablett modell starkare mot huvudvärk. Det tog nog kraft från kroppen att återhämta sig där.
På väg mot Jönköping märkte jag att pulsen ökade massor i backarna och det känndes inte alls bra. Benen var starka men pumpen jobbade inte alls som den skulle och det kändes som jag hade feber. Efter en grötpaus i Jönköping satte vi av igen och det märktes redan då vi började trampa att det inte stod rätt till. Jag började hosta slem och i minsta motlut gick pulsen i taket. Kände svimningstendenser och i samråd med mannen bestämde jag mig för att bryta. Bara dumt att utsätta kroppen för ytterligare påfrestning. Tvivlar på att jag klarat de 18 kvarvarande milen och om det mot all förmodan hade gått tror jag att priset blivit för högt för kroppen att betala.
Blev så fint omhändertagen av funktionärerna och det var en positiv upplevelse att se hur det fungerar "bakom kulisserna". Vilka otroligt engerade och omtänksamma människor som gör detta till den folkfest det är. Ett stort tack till de snälla medcyklister som kollade hur det var med mig på bussen och hämtade saltgurka och honungsvatten till mig då jag fick frossa i Fagerhult.
Väl i Motala satt jag och grinade i parken och tyckte livet sög fett (har en tonnåring hemma)och väntade på att mannen gick i mål på 13,5 timmar. Vi som satsat på en tid under 10 timmar men han väntade på mig under de långa depåstoppen i Gränna och Jönköping och när jag bröt och struntade i tiden. Tack för det, min hjälte!!
Lärdom av detta? Ja, att lyssna på kroppens signaler och kanske använda hjärnan i stället för hjärtat ibland. Jag skulle nog inte ha startat men jag ville så gärna vara en av alla som rullade in i mot mål i Motala och få min medalj. Nåväl, den hänger runt min hals nästa år och nu siktar vi på Mälaren runt den 9 augusti.
Ja, vad ska man säga....besvikelsen är stor just nu.
Jag och mannen i mitt liv har tränat rejält hela våren och det har verkligen känts superbra. Jag har längtat så efter VR 2008 och laddat massor på alla sätt. Vad händer då??? JO ont i halsen, feber mm. SKIT!!
Mannen fick riktigt hög feber (40grader)en vecka innan som höll i sig till dagen innan start. Jag gick hem i tisdags för att jag mådde dåligt, men inte lika dåligt som honom. Trodde dock att allt var lugnt i fredags (vad man kan lura sig själv med några treo i kroppen)och vi åkte taggade till tänderna till Motala. Startade strax efter midnatt och hade tur som slapp ösregnet vid 23 tiden. Vi rullade på bra, men nästa år vill jag försöka starta i gryningen så vi slipper mörkret. Jag har aldrig kört i mörker tidigare och min upplevelse är det gick saktare samt ryckigare. Det känndes som att jag fick bromsa massor.
I Gränna fick vi lov att stanna över en timme för jag fick en enorm frossa och satt i värmetältet och huttrade och tog en värktablett modell starkare mot huvudvärk. Det tog nog kraft från kroppen att återhämta sig där.
På väg mot Jönköping märkte jag att pulsen ökade massor i backarna och det känndes inte alls bra. Benen var starka men pumpen jobbade inte alls som den skulle och det kändes som jag hade feber. Efter en grötpaus i Jönköping satte vi av igen och det märktes redan då vi började trampa att det inte stod rätt till. Jag började hosta slem och i minsta motlut gick pulsen i taket. Kände svimningstendenser och i samråd med mannen bestämde jag mig för att bryta. Bara dumt att utsätta kroppen för ytterligare påfrestning. Tvivlar på att jag klarat de 18 kvarvarande milen och om det mot all förmodan hade gått tror jag att priset blivit för högt för kroppen att betala.
Blev så fint omhändertagen av funktionärerna och det var en positiv upplevelse att se hur det fungerar "bakom kulisserna". Vilka otroligt engerade och omtänksamma människor som gör detta till den folkfest det är. Ett stort tack till de snälla medcyklister som kollade hur det var med mig på bussen och hämtade saltgurka och honungsvatten till mig då jag fick frossa i Fagerhult.
Väl i Motala satt jag och grinade i parken och tyckte livet sög fett (har en tonnåring hemma)och väntade på att mannen gick i mål på 13,5 timmar. Vi som satsat på en tid under 10 timmar men han väntade på mig under de långa depåstoppen i Gränna och Jönköping och när jag bröt och struntade i tiden. Tack för det, min hjälte!!
Lärdom av detta? Ja, att lyssna på kroppens signaler och kanske använda hjärnan i stället för hjärtat ibland. Jag skulle nog inte ha startat men jag ville så gärna vara en av alla som rullade in i mot mål i Motala och få min medalj. Nåväl, den hänger runt min hals nästa år och nu siktar vi på Mälaren runt den 9 augusti.
Kommentarer
Postat av: Monsieur Rouge
Både du och jag har tagit lärdom av detta och det var på håret att jag kunde genomföra Vätternrundan detta året. Jag var uppriktigt sagt orolig ett par dagar innan att det överhuvudtaget skulle gå att cykla med tanke på att jag hade feber och jag vart glad då jag märkte att kraften kom tillbaka dagarna innan då jag cyklade hem från jobbet. Jag tycker fortfarande att alla som deltar i de olika loppen i klassikern är vinnare och inga av dessa lopp handlar om att vinna - det handlar om att delta. Nästa år är det dags för att ta en fjärde tur kring den avlånga djupa och kalla sjön, och då ser vi till att få en bra tur (om hälsan håller i sig).
Aut Vincere, aut mori!
Dandarache
Trackback
