Min roll?
Hemma:
Att vara den stora elaka gränssättaren.
Den som uppfostrar och står för regler och struktur.
Jobbet:
Hitta lösningar åt andra och vara den som gör det omöjliga möjligt.
.....
Jag har den senaste tiden känt mig så ensam och så missförstådd.
Inte på jobbet, men privat.
Glädjen är ofta borta.
Känner att det är något fel på mig.
Orkar inte leva upp till alla krav.
Framförallt inte kravet på att vara en övermänniska som inte får reagera.
Jag hatar stress.
Jag blir otroligt stressad av känslan av att vara missförstådd.
Vill mest vara ensam.
Eller egentligen inte..
Vill bli omhändertagen.
Är jag rädd och i så fall för vad?
Varför gråter jag?
Masken på...
Allt är bra...
Jag vet. I mitt fall handlar det om att dra mig undan för att slippa blotta mig när jag vill vara nära, men istället blir bortvald. Även starka kvinnor behöver vara små och bli omhändertagna.
Många Kramar!
V: Visst behöver vi det! Och det är synd att så få blir det. Vad var det för föreläsning du skulle på om kvinnors ohälsa? Låter intressant...eller snarare deprimerande att det behöver finnas föreläsningar om ämnet(ja, du förstår nog hur jag menar). Frågan är vems är felet? Vårt, männens, samhällets? Finns det egentligen ett enkelt svar?
