Status quo!
I förrgår hittade jag en liten anteckningsbok som jag
skrev ner lite tankar i för mer än fem år sedan.
Jag hade helt glömt bort den och när jag satte mig och bläddrade
ibland sidorna var det som att få en fet käftsmäll.
Där, för fem år sedan hade jag skrivit exakt det jag går och känner idag.
Full av självinsikt vad som inte är bra för mig.
Jag resonerad så klokt,
och ändå sitter jag i nästan samma situation nu.
Varför??
Dels för att det ligger i min natur.
Jag är fostrad till att lösa problem, vara den som fixar och har koll,
både åt mig själv men också åt alla andra.
Resultatet och prestationen är det som räknas, no matter what!
Och jag är ju så attans effektiv och bra!
Som ett jäkla snabbtåg ångar jag fram genom tillvaron,
effektiv, snabb och målmedveten.
Ja, i vissa fall så jäkla effektiv att jag omedevetet stänger av och förtränger
mina egna känslor för att fungera så optimalt som möjligt i den givna situationen.
Jag håller tills det blir för mycket....
Nu har några i min privata sfär mått riktigt dåligt ett tag
och haft det jobbigt på olika sätt, sedan har jag under ett år haft en
supertung målgrupp på jobbet.
När det börjar lätta lite är det som att verkligheten kommer i fatt mig
med en rasande fart.
Sedan är det också rädslan....
Rädslan för att släppa allt, känslan av att vara ingen....
Vem vill ha mig?
Vad tusan kan jag?
Vad ska jag göra?
Jag hade skrivit det klart och tydligt med blå penna på vit papper;
"Jag orkar inte vara den som hela tiden,överallt ska hitta lösningen på
andra männsikors problem. Jag vill inte jobba med de svåraste sökande"
Vad befinner jag mig idag?
På exakt samma plats!
Annisen, en j_vla fakir!!!
