No running
Annisen står över Lidingöloppet i år.
Jag har nu ganska länge ignorerat signalerna
som min kropp sänder ut.
Nu måste jag ta dem på allvar och lyssna på mig själv,
för annars brakar jag rakt åt fanders.
Jag vet ju så väl, men låter det ändå gå för långt.
Jag känner att en 3 mils löprunda med min kondis
och framförallt min låga stresströskel
skulle vara en dålig kombo som dessutom skulle vara direkt skadlig.
Det är en orhörd skillnad på en 5 km joggingtur
eller en långprommis med hunden och ett Lidingölopp.
Mannen vill springa och problemet är att innerst inne vill ju jag också det
och det kommer att kännas förj-vligt att gå omkring där och vänta på honom.
Lika illa som det kändes att sitta och vänta i stadsparken i Motala
efter att jag hade brutit Vätternrundan 2008.
Varför gör jag så här?
Jag vet ju så väl, men ändå är det så svår!!!
Jag känner mig så misslyckad....
Som en stor looser som alla skrattar åt bakom min rygg....
Skit också!!!
Du är absolut ingen loser, du är klok. Kramen från Danen
tycker inte att du är en förlorare. Tycker att du har orimliga krav på dig själv bara! Få är så aktiv som du, man kan bara vara också ibland. Kram Maria
För mig är du alltid bäst och du vet att jag bara tycker att du är klok om du inte pressar dig över gränsen! Om någon skrattar - tror inte det och isf är det en fåntratt. Ha en fin helg i solen! Kramar
Det är bra att du tar dig själv på allvar. Fina fina kvinna!
Kramar, V
