En Svensk Klassiker

Jag är nu klar med min första Svenska Klassiker.
Gissa om det känns bra!!
För bara något år sedan hade jag ALDRIG trott att jag
skulle kunna genomföra detta,
men det har jag nu gjort och det har varit så
oerhört roligt under resans gång.
Absolut roligast har det varit att cykla Vätternrundan,
sedan kommer nog Vasaloppet och Lidingöloppet
på delad andraplats.
Simningen kommer sist, så är det bara!
Jobbigast fysikt är Lidingöloppet tätt följt av Vasaloppet.
Det är ruggigt tungt med alla backar den sista milens löpning,
men det är roligt!
Många tycker att Vätternrundan är absolut tyngst,
men jag håller inte med där,
men det beror nog på att jag fullkomligt älskar min cykel.
Nu har jag bara 24 rundor kvar...minst.
Jag och mannen har nämligen satt upp 25 Klassiker som mål....
Han gjorde klart sin tredje idag.
Bra jobbat Dan!

Oh yeah!!!

Jag simmade som jag aldrig simmat förr...
1.13 tog jag skiten på och det är jag mer än nöjd med
eftersom senast jag simmtränade var i november
och jag är allt annat än bra på det.

Kylan som slog emot mig när jag hoppade i vid
starten gjorde mig riktigt oroad.
15,7 grader varmt....eller kallt,
beroende på hur man ser det.
Att jag aldrig tidigare simmat så långt
och absolut inte i öppet och strömmande vatten
gjorde inte saken bättre.
Ganska snart märkte jag dock att det gick riktigt bra
för mig och jag simmade faktiskt om ganska många.
Mannen ändrade sin starttid och simmade med mig
och det kändes bra...tryggt!

Jag hade trott att starten skulle vara värst
när det gällde trängsel och sparkar,
men det jobbiga kom när det var 800 meter kvar
och vi simmade upp i Västerdalälven.
Där var det jätteströmt och trångt,
så bitvis gick det inte ens att ta ordentliga simtag,
vilket gjorde det ännu jobbigare.
Det var en hel del sparkar som jag fick ta emot där!
Hade jag haft minsta anlag för klaustrofobi
eller tyckt att det är jobbigt med folk på
en när man ligger i vattnet, ja då hade
det inte varit långt till panik den sista biten.

Micke S ska även ha ett stort TACK för att han
hjälpte mig att inhandla den enda våtdräkten i min
storlek som fanns kvar på Stadium i Västerås och
tog med den till Vansbro åt mig.
Jag hade tänkt hyra dräkt där på plats,
men när jag ringde och kollade i lördags var alla slut.
Snacka om flyt att det fanns en dräkt kvar i Västerås.
Utan den hade jag varit död!!

Vilka men fick jag då?
Ja, händer och fötter var bortdomnade i nästan 40 minuter
efteråt, men det hade jag redan räknat med.
Annars måste jag säga att allt gick toppen och jag ser
fram emot nästa år, för den 11 juli 2010 är det dags igen!

Här är några bilder från galenskaperna.....

Det här är uppe vid starten...


Annisen håller på att lägga ner jacka och skor i påsen som sedan
transporteras till målområdet. Dagens miss var att både jag och mannen
glömde packa ner handdukar....KLANTIGT!


Redo för start!
Jag kanske ser cool ut, men skenet bedrar...


Japp, då var man en Svensk Klassiker då!


Lägg märke till min snygga jacka!
Den har jag förtjänat genom träning, svett och tårar,
men också mycket skratt och roliga stunder tillsammans med mannen i mitt liv.

Blöt och kallt

FUCK!
Jag har förträngt det ganska bra,
men på söndag går det inte längre.
3 km
3 000 meter i kallt vatten.
V A N S B R O S I M M E T
Den sista anhalten innan Annisen är en
Svensk Klassiker.
Alltså, jag är supernervig inför detta!
Mannen sägar att det är som att ta en dusch
efter Vätternrundan, men så simtränar han också.
Jag har den största respekt inför denna gren!

Alla de andra grenarna har jag sett fram emot,
kämpat för och tränat till, men det här...
Det käns bara kallt och långt.
Jag gillar inte att simma och dessutom
hatar jag att frysa.
Att jag sedan får vita fingrar och tår
gör inte saken bättre.
Men nu är det som det är....
På söndag är det alltså simning som gäller.
För i mål ska jag!!!

Vättern...igen!

Det var 1811 kvinnor som fullföljde Vätternrundan.
Hur många damer som bröt vet jag inte,
men totalt startade 15491 cyklister och 14866 fullföljde.
Det är ingen tävling så några officiella resultatlistor finns inte,
men det finns såklar inofficiella....

Av de 1811 kvinnor som startade kom jag
på plats 556 och det känns toppen med tanke på
att jag inte pressade på alls.
Nästa år pressar Annisen och då får gubbarna akta sig!!!

Något som har slagit mig när det gäller kvinnors deltagande
i klasssikerloppen är att vi faktiskt inte deltar
under lika förutsättningar som männen.
Vi får snällt stå i dessa förb_nnade bajamajaköer i 35-40 minuter,
bara för att arrangörerna skaffat tillräckligt i förhållande till deltagarantalet.
Gubbsen, ja de står med snabeldraken ute precis överallt.
Några vita rumpor hukade längst vägen eller spåret
syns också, och det är INTE kvinnliga sådana.
Nej, mer toaletter åt kvinnorna!!


Bilder från Vätternrundan 2008

Här kommer lite bilder från Vätternrundan 2009!
DSC01359
Jag står och väntar på att min startgrupp ska få ge sig iväg.
23.30 gick starten och det passar mig utmärkt att cykla
på natten.


En orehört glad och lycklig Annis!


Här har jag precis fått min efterlängtade medalj som har kostat mig
många timmar på sadel och massor av svett, men det var det värt!


Efter målgång får man en, enligt mig, ganska äcklig pastasallad och så
den obligatorikska lättölen, som smakar helt underbart :-)


Mannen och hans grupp körde på 10.22!

Prognosen...

Attans igen!
Det verkar som att vinden har vänt....
I alla fall har jag inte den i ryggen...
Prognosen inför helgen visar just nu på
P I S S V Ä D E R under fredagnatten och lördagen.
Regn, blåst och kyla.
Kan det bli bättre?
Ja, det kan det...
Lägg till ett ont knä så har du full pott.

Nä, nu är det positiva tankar som gäller.
Det och så Voltarentabletter, knäskydd
och så linnement och gel att smörja med.
Annisen is not going down!!
KICK ASS!


Knäont

Jag är oroad,
rejält oroad.
Igår under cykelturen började mitt
högra knä göra ont efter 5 mil
och ibland kändes det som en kniv
stacks in i knäskålen.
Efter 10 mil blev det bättre,
men när jag kom hem och skulle
stretcha gjorde det superont.
Någon som har en aning om vad det kan vara
när det gör ont på undersidan/insidan av knät?

Attans skitkorv!!

Nu är det ipren, liniment och vila som gäller!

Rull med sonen

Med mannen i El Stockholmo fick sonen rycka in
som cykelsällskap åt mammsen.
Eftersom han kör på sin MTB,
 vilket inte går att jämföra med att köra racer,
blev det en kortare tur och i mycket lugnare tempo
än mannen och jag kör på korta distanser.
Han kämpade på bra i motvinden och
resultatet blev 37 km med snitthastighet 23 km/h.
Det var jätteroligt att åka med honom och så
snart han har en racer får han absolut hänga med
mig och mannen på våra rundor.
Nu måste vi bara få dottern cykelfrälst också,
sedan, om några år kanske cykelsemesten
i södra Frankrike är en realitet.


Rörd till tårar

Alltså Annisen är inte speciellt blödig i vanliga fall,
men jag blir så rörd att tårarna trillar
när jag läser om de helt fantastiska marathonprestationer
som några av "mina" bloggerskor igår genomförde.

Jag har aldrig träffat dem men följt deras uppladding
inför gårdagens lopp under hela våren.
Så jäkla duktiga tjejer!!!
WOW!!!
Nästa år vill jag också springa in på Stadion hög på endorfiner
och med känslan av att "jag gjorde det" i kroppen.

Målet är satt och i juli börjar resan...


Dagens tur

135 km blev dagens cykeltur.
Jag mötte upp mannen nere vid Lögis,
där han cyklat Företagstrampet med sitt jobb.
De ställde upp med två lag och de rullade
i mål som 1:a och 4:a.
Mannen var faktiskt snabbast över mållinjen
på typ 52 minuter.
Bra jobbat!

Sedan rullade vi ut ur stan och tog oss
en rejäl runda.
Snittet låg på 25,4 km/h och det är OK.
Jag hade velat köra 15 km till, men mannen
var ganska så sliten och dessutom hade jag
grymt ont i ryggen.
Varför då då, undrar någon kanske?!
Jo, jag passade på att klippa större delen av vår
häck medans mannen cyklade Företagstrampet
och det är en killer för ryggen.
Häckklippning alltså!

Nu pizza och tonfisksallad....
Räkna själva ut vem som ska ha vad.
(Sardeller är grymt gott  till tonfisksallad!!!)


Nästa mål!

Jag har en dröm!
Alltså, självklart drömmer jag om massa saker,
men något jag verkligen vill vara med om och delta i
är New York Marathon.
Jag inbillar mig att det är en helt fantastisk upplevelse,
både själva löpningen och allt runt omkring.
När jag känner mig riktigt taggad, ja då ska jag satsa....
Den dagen jag ställer mig i starten för det loppet,
ja då ska jag inte kunna skylla på att jag är dåligt tränad.
Annisen är ingen långlöpare, långt ifrån,
men jag är envis som en liten röd gris.

Varför skriver jag om det här nu då?
Jo, idag går årets Stockholm Marathon av stapeln
och det går ju bara inte att låta bli att inspireras av
all den energi som alla taggade löpare utstrålar.
Jag följer några bloggare som ska springa
och jag måste medge att jag är avis på dem.
Avis på känslan de har när de närmar sig mål
och vet att de fixat det.
Genomfört den resa de jobbat så hårt för att klara.

Jag har min resa kvar
och jag vet att när jag cyklar den sista biten in mot
mål i Motala kommer tårarna att rinna över mina kinder.
Troligen av både utmattning och glädje,
men mest av stolthet.
Jag kör bara mot mig själv,
och det här är min dröm nu.
Min dröm om att "besegra" den där jäkla sjön.
Ett annat år kommer jag absolut att satsa på en schyst tid,
ett år då förutsättningarna ser annorlunda ut.

Vi har alla olika mål med livet och
ett av mina nu är balans.
Balans och glädje!

Blöt

30 km i hällande regn och en vind
som stundom höll på att blåsa mig
av vägen och ner i diket blev resultatet
av dagens cykelträning.
Snitthastigheten vet jag inte eftersom cykeldatorn
slutar att fungera när den blir tillräckligt blöt, vilket den blev idag.
Dock skulle jag tippa på 27-28 km/h...typ.
Det var knappt några som dök upp till dagens pass,
bara ett gäng från den supersnabba grupppen
och så jag då....en liten Annis som kör medelsnabbt.
Hm...undrar om vädret spelade in
när alla andra valde att stanna hemma?
Jag kunde hälla ut vatten ur skorna när jag kom hem,
trots att jag hade damasker och som tur var har jag fått låna
min jobbarkompis J´s cykelregnjacka för utan den
hade jag blivit totalt nerkyld.

Nu.....till The Circus för vad jag tror blir en
jättetrevlig kväll.

Ont...igen

SK_T!!!
Jag har ont i halsen!!!!
Varför blir det så här, igen?
Hoppas det släpper tills imorgon,
annars kör jag tusan ändå!
Ont skall med ont fördrivas.

Tisdagsträning

Med min förra träning tillsammans med cykelklubben i minnet,
då jag fick soppatorsk och harvade runt mina 6 mil i stort sett ensam
och med världens motvind, hade jag bestämt mig för att skippa
medelgruppen och istället satsa på den lugna gruppen.
Det sket sig redan från start, eftersom vi bara var tre personer
som ville åka lugnt, och med facit i hand var det jättebra.
Jag ville ju egentligen inte åka lugnt utan ligga kring 30 km/h,
vilket är exakt vad medelgruppen ska köra som max,
men förra gången körde de mycket snabbare och dessutom
mycket intervall.

Nåväl, Annisen körde i medelgruppen och det gick superbra.
75 kilometer med en medelhastighet på 28,4 km/h!
Då ska man tänka på att när vi cyklar genom stan,
Hallsta, Sura, Ramnäs och Skultuna går det inte att blåsa på
för fullt utan då dras tempot ner rejält.
Stundtals vräkte regnet ner och det blåste halv storm,
och stundtals sken solen så där alldeles underbart.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att det
var en toppenträning och det var så otroligt viktigt för mig
att få känna att jag faktiskt inte är i så dålig form ändå.
Det gäller bara att ladda ordentligt inför en träning
och inte slarva med kosten eller vätskan under dagen.
Gör jag det, ja då är jag rökt direkt.


Resultatet

Gårdagens tur blev 92 kilometer lång.
Det är en riktigt bra distans, speciellt
eftersom vi (jag) inte är i särskilt bra form.
Det var så otroligt skönt, så underbar cykling
trots att det blåste rejält.
Tidvis var motvinden inte att leka med,
så snitthastigheten på 26 km känns helt rimlig.
Klädseln då?
Jo, det var toppen med korta cykelbrallor och kort ärm.

Cykling

Nu...
Äntligen...
Jag, cykeln och så mannen förstås.
Vi ska ge oss ut på en tur.
Jag räknar med 6- 8 mil i lagom tempo.
Mer distans än fart.
Det blåser ganska kraftigt ute så vi får se hur det känns.
Svårigheten just nu är klädseln.
Jag kör med korta brallor och kortärmat,
men har lagt ner vindjackan i midjeväskan.
Annisen är taggad.
Annisen är glad!
...
P.S
Mannen HATAR verkligen lukten av mitt thailandsliniment.
Jag älskar doften, jenka, dessutom är det bra!

6 mil

Igår var det första träningen med VCK för min del.
Hängde på i medelgruppen, 25-30 km/timmen.
Jo tjenare!!
Jag skulle snarare säga att minihastigheten låg på
30 km/h och som oftast runt 33 km/h...
Dubbla led och rotationvar 60 sekund längst fram.
Det var typ 25 män (läs gubbar) och så jag då,
Annisen, med ben som var hälften så långa som deras.
Jag hängde på jättebra de först två milen, sedan tappade jag, a
v olika anledningar och valde att köra sist.
För det första hade jag ätit på tok för lite, så
soppatorsk var ett faktum och inte hade jag med
mig något heller, vilket jag borde ha tänkt på.
För det andra mår växlarna på cykeln inte alls bra,
utan trasslar sig när jag ska växla ner till mindre kugg,
vilket innebär att jag får köra alldelse för tungt i backar
och då tröttar ut mig fortare.
Dessutom blir man orolig när saker inte fungerar optimalt och
håller igen lite för att undvika att växla så mycket.
Växlarna ska dock åtgärdas idag då hon ska in på service
hos Stenströms i Hallsta.
Det blåste rejälp på sina ställen och mellan Hallsta och Västerås
gick det inte fort ute på gärdet och attans vad jag frös!!
När man inte kör i klunga utan får dra hela lasset själv är det
så otroligt mycket jobbigare.
Mannen fick även han soppatorsk och vi gjorde sällskap in till stan.

Inför nästa sväng har jag förhoppningsvis en cykel i topptrim
och dessutom är jag fulltankad med bränsle och har bars och gel med mig.
En liten sallad utan pasta till lunch håller INTE för sådan här träning,
och det borde jag ha fattat, men jag trodde inte att de skulle gå ut så hårt.
Det visade sig dock att tisdagar är veckans hårdkörningsdag.....
No kidding!
En jobbig med nyttig erfarenhet, men det känns bra att ha kommit igång
och det med en rivstart!

Lycka

Ren och skär lycka, det var så jag kände när jag gränslade
min underbara cykel och tog premiärturen igår.
Det blev en kortis, 2 mil, mest för att prova henne,
testa växlarna och komma igång.
Psykologiskt jätteviktigt!!
Jag älskar att responsen blir omedelbar ifall jag trampar till lite.
Hon är som en Ferarri, men det är jag som är motorn.


Karaktärsbyte

Hm...
It´s time!
Nu är det snart dags att dra på mig cyklelbrallorna
med stoppning i baken och sätta fast clipsen i pedalerna
och börja TRAMPA.
Jag längtar så att få gränsla min fina, fina cykel,
min Bianchi Silvia.
Attans att solen inte skiner, men bara det torkar upp
på vägarna ska jag ge mig ut på en testrunda.
Målsättningen är 150 mil i benen innan den 13 juni klockan 04.36,
för då startar jag min färd runt den avlånga sjön.
300 km ska trampas och i år ska jag runt...
Ingen feber ska stoppa mig då, så det så!

Carboloader

Vitargo Carboloader i en vattenflarra är min nya bästis.
Riktigt gott!!
Jag känner mig laddad!
Taggad till tusen!
Nu kör vi....


Tidigare inlägg
RSS 2.0