lillaannisen

Iblannd blir det inte alltid som man tänkt sig från början.
Livet tar andra, oväntade vändningar och det som gällde för ett
halvår sedan är nu long gone.

Jag och hunken bokade och belalade våra startplatser till
Vätternrundan 2010 för nio månader sedan,
och då hade vi en helt annan ambition och tanke med hur årets runda
skulle genomföras än vi har nu, två dygn innan vi står startfållan.
Planen var att vi skulle vara grymt bra tränade och köra för kanonbra tider.
Verkligheten idag ser minst sagt annorlunda ut,
extremt annorlunda!!
Vi har 6 mil i benen och är nog så otränade som det går att vara,
men vi ska starta och göra vårt yttersta för att genomföra resan
runt den rackarns sjön tillsammans utan att bryta.
Viljan är stark och vi känner båda två våra kroppar så pass bra
att vi tror på att det här inte är en omöjlighet.
Årets runda blir en tur utan ambitioner på att sätta några personliga rekord
vare sig det gäller tid eller hastighet.
I stället ska vi gemensamt göra den här resan och försöka njuta av den
och hela arrangemanget utan att tokstressa genom alla depåer.

Nu drömmer jag och visionerar om att åka genom målet i Motala
någon gång under lördag eftermiddag och jag vet att tårarna kommer
att trilla då, både av lycka, stolthet och framförallt kanske av trötthet,
smärta och utmattning.
För tro mig, det är en väldig bedrift att cykla trettio mil runt Vättern
och alla som gör det är vinnare, oavsett tiden det tar.
Lyckan som fyller en när man sitter i parken med sin lättöl och pastasallad
går inte riktigt att beskriva och på lördag är det just den känslan jag vill vara full av.

Håll tummar och tår för att jag får en okej tur och att inga olyckor inträffar,
och ja, jag VET att vi är knäppa som startar,
men har vi någonsin valt de lätta och enkla vägarna, jag och hunken?
Nej, just det!!