lillaannisen

Så sitter jag här igen, absolut längst bak i planet och inte det minsta
utrymme kvar i förvaringshyllorna för vaken handbagage eller ytterkläder.
De här platserna är sämst i hela planet, minst benutrymme, folk som står
och köar bredvid för att komma in på toa och så får man alltid maten och drycken sist.
I mitt fall är det kaffet jag suktar efter.

På en flygning från Island hamnade jag också långt bak och det jag minns mest
från den resan är lukten från toan, samt den ständigt öldrickande gubben bakom mig.
Ett mindre fräscht minne alltså ;-)

Igår var vi på National Maionette Theatre och tittade på Don Giovanni
med marionettdockor. Själva föreställningen var jättebra och de var
fantastiska på att hantera dockorna.
Det som inte var lika positiv var att en grupp med  över 80 studenter och
vuxna från olika delar av USA också var där. Vi kan väl säga att ödmjukhet
och respekt för andra inte riktigt var ord jag förknippade med den gruppen
efter den första akten.

För det fösta började en gubbe med att tala om att hela salen skulle vara tysta
 för att han skulle håll en kort föreläsning om pjäsen, utan att överhuvudtaget
ta hänsyn till att det satt människor, typ vi, som inte alls var studenter utan hade
betalat ganska mycket pengar för att ha en trevlig kväll och njuta av föreställningen.
Sedan var det en grupp som satt och pratade och prasslade under hela första akten.
Både jag och mannen var heligt irriterade i pausen och talade också om det för de
som var ansvariga och föreslog att de kanske skulle tänka på att boka en privat
visning nästa gång. De bad om ursäkt och sedan blev det faktiskt bättre under andra akten.

Don Giovanni, av många ansedd som operornas opera av Mozart
sattes upp första gången 1787 och då i Prag.
Just den här föreställningen har spelats sedan 1991 och det har under
åren blivit mer än 4000 föreställningar som besökts av över 600 000 åskådare.
Coolt!

Efter föreställningen gick vi för att hitta en restaurang relativt nära metron.
Eftersom den sista turen går vid midnatt ville vi inte gärna missa den.
Den mysiga restaurang jag tidigare hittat låg för långt bort för att vi
skulle hinna dit, äta och sedan tillbaka i tid.
Vi får ta det besöket nästa gång vi är i Prag och får jag som jag vill,
bör det inte dröja alltför länge.

Vi hittade ett litet trevligt ställe, Blatnic och beställde in varsitt glas vin,
tomat och mozzarella till förrätt och grillad fläskfilé med pepparsås till varmrätt.
Här beställer man alltid in tillbehör som potatis, ris, mm separat
och jag beställde bakad potatis och grönsaker till mitt kött,
eftersom servitrisen sa att det inte ingick.
Döm om min förvåning när jordens största portion dök upp.
För det första var tallriken full med sallad, så den extra skål med
kokta grönsaker var helt onödig och potatisen , som var ungsbakade
småbitar orkade jag typ äta två av.

Maten var fantastiskt god men varken jag eller mannen fick i oss
allt på tallrikarna, långt ifrån.
Gissa vad kalaset kostade oss, jo 730 CKR vilket är typ 300 kr.

Tillbaka på hotellet, proppmätta och trötta efter ännu en intensiv dag
var det bara att packa det sista och ta en snabb dusch och sedan sova
för att orka upp och hinna med taxin till flygplatsen.

Och nu sitter jag här, någonstans över södra Sverige och tittar ner på molntäcket under mig.
Vi har ungefär 30 minuters flygtid kvar och resan har gått bra.
Tack för det min kära Ipod och lilldatorn....

Nu väntar scoututflykt med barnen på Björnis, middag med trevligt folk
hemma hos familjen S ikväll och någonstans där i mellan skulle jag
behöva fixa lite inför mannens födelsedag imorgon.

Tack mammsen för att du tagit hand om barnen de här dagarna så att vi kunnat åka på den här resan!