lillaannisen

Okristtligt tidigt, men så är de flesta här budister eller muslimer också,
fick vi gå upp imorse för dykbåten lämnade hamnen klockan 7.00.
Det är nästan fyra timmars enkel resa ut till Hin Daeng och Hin Mouang,
men tro mig, det är det värt! 
Det enda som syns ovan ytan är några små stenar, annars är det bara hav.
Under däremot finns en fantastisk färgprakt och ett otroligt djurliv.
Naktdelen är att det ibland kan vara grymt strömt, och man bör absolut inte
vara en helt nybakad OW-dykare när man första gången besöker platsen.
Föra året när vi dök där såg vi ett gäng stora mantor, men de har varit väldigt
sällsynta besökare den här säsongen, liksom valhajen som också brukar 
kunna dyka upp någon gång ibland, men i år varit extemt osynlig.
Förhoppningen inför dagens dyk var att få se stora baracudor och kanske en eller 
annan leopardhaj, och så naturligtvis de stora jättestimmen av fisk som
också rör sig kring de två undervattenstopparna.
 
Väderet var bra när vi lämnade hamnen, men när vi kom fram till dykplatsen
gick sjön hög och ovädret hängde i luften.
Vi, alltså jag, sonen och mannen, gick tillsammans med vår DM Anderas
ner som en av de första grupperna.
Dottern, som gjorde sin sista kursdag på Advancen, gick ner tillsammans med
sin instuktör något senare, och självklart funderade jag på hur hon skulle reagera på
strömmarna, upp/nergång på bojlina och så vidare, med tanke på att jag själv
upplevt det som ganska stressigt och väldigt strömt tidigare år.
Det kändes därför jätteskönt att möta henne på 21 meters djup
och se hur cool hon i vattnet och hur naturligt hon rör sig.

Sikten idag var ganska dålig, ca 10 meter och min känsla när slutet på
första dyket började närma sig och vi låg och gjorde vårt säkerhetsstopp
på bojlinan det var ett helt OK dyk, inte WOW, men bra.
Då, plötsligt hör jag att en DM börjar slå på sin tank och tror att han vill att vi ska flytta oss
högre upp på linan, varpå vår DM släpper linan och börja simma ut i de blå.
Jag antog att vi skulle simma mot båten utan linan, men tycker att han drar iväg lte väl snabbt.
När han sedan gör en tvär gir hänger jag inte riktigt med i hans tankegång,
och det är då jag ser vad han ser...
En underbar varselse dyker upp framför mig,
Het osannorlikt, men ändå så verkligt....
Jag får träffa på den igen...
VALHAJEN
7 meter lång och graciös som en prima ballerina glider den fram genom vattnet.
Ett helt OK dyk har nu blivit ett oförglömligt sådant.
Det enda jag tänker på när vi är påväg tillbaka till båten är att jag hoppas att dottern fått se den.
Vi andra i familjen har haft den oerhörda turen att träffa på detta fantastska djur tidigare,
två år i rad dessutom, och ena gången var hon ombod på båten och andra gången
kvar på land,och jag vet hur ledsen hon var då.
Tyvärr hade hon och hennes instruktör missat den med några minuter och när den
gled förbi på 5 meters djup befann de sig redan tillbaka ombord på båten.
Jag behöver inte skriva hur ledsen och bitter hon var....
Tårarna trillade och hon vägrade tiltta på bilderna som en av dykarna tog.
När det var dags för det andra dyket var den tyvärr borta, men jag är säker på att
hennes tur kommer och det ganska snart....
Kanske redan på torsdag.

På hemvägen kom vi in i ett rejält oväder och det både regnade och åskade
och vågorna gick höga, så nu är vi blöta, trötta, omskakade och omtumlade
efter en tretton timmar lång dykutfärd, men glada.
Mycket glada....


Så mäktigt att ord knappast räcker till.


WOW!!
Bilderna är tagna av en kille som var med på båten och jag har
tillåtelse att använda mig av dem. Tack för det!!