Yes sir, I can boggie...
Eller kanske inte.
Men jag kan i alla fall springa!
Formen, orken, lusten, hälsan, ja typ det som behövs för att träna
har varit helt i botten de senaste veckorna.
Jag har känt mig ganska så värdelös under den tiden.
Speciellt eftersom mannens formkurva pekat stadigt uppåt.
Ett tag funderade jag på att lägga av, så kasst kändes det för två veckor sedan!
Jag är glad att ha en träningspartner, men det är ingen som jag direkt kan jämföra mig med.
Vi spelar liksom i olika divisioner, han och jag.
I alla fall blev det milen i Rocklunda/Rönnbyspåret ikväll.
Jag gick ut lugnt för att orka och hålla hela vägen.
Visst var det motigt, men jag har en tendens att ibland känna efter lite FÖR mycket.
Bit i hop och stå ut är det jag måste jobba på.
Psyket spelar verkligen en E N O R M roll.
Vid bron satsade jag järnet sista kilometern och det är SÅ skönt efteråt.
1.02 blev tiden och det är OK med tanke på förutsättningarna.
Nu är det bara att köra på!
Yes sir, I can boggie.....
Såg nog eran franska pärla på parkeringen.
Hör av er /dig någon gång när ni skall springa. Lite segt att harva runt i backarna själv varje gång.
5km inne på rocklunda området är grymt, finns inte ett rakt avsnitt, bara upp, upp och ner....
//Anders
Jag tycker att du är grym!
Bara en liten parentes: Ingenting är gratis och jag minns när jag orkade springa fem kilometer för första gången på länge. Det var inför blodomloppet, tror det var 2003 (minns inte exakt) när jag tränade tillsammans med H, T, M, ... + en massa fler som jag orkade göra det.
Problemet med samhället vi lever i är att vi hela tiden skall prestera mer och mer och det är inte bra. Det som är skönt när kroppen gör ont av träning är att det jag sällan tänker på stress då. För mig är det viktigaste att få mer ork och jag känner att jag mår bra av att motionera. "Målet" jag har med att fortsätta med att göra svenska klassiker i 25 år är mer en målsättning för att må bra än för att bli bäst i världen.
