lillaannisen

Idag känns livet lättare, mycket lättare!
Jag och magen mår för det första bättre,
jag har inte feber och huvudvärken är nästan väck.
Imorgon ska jag tillbaka till jobbet.
Tre dagar hemma, som jag egentligen inte alls hade tid till,
men som jag på något sätt ändå tvingades ta.
För det är väl så...
Vi /jag är inte så oumbärliga som vi faktiskt inbillar oss...
Livet rullar på ändå, av någon konstig anledning ;-)
På min arbetsplats blir människor sjuka hela tiden,
tvingas ställa in och boka om möten och inte slutar jorden snurra för det.
FUCK Annisen....loosen up!!!

Jag lider troligen av ett stort jäkla duktighetssyndrom....
Varför vet jag inte, men så är det!
Perfekt är viktigt...
Bra resutat, städat, snygg, vältränd, lyckad, duktig, omtyckt, älskad.....
Mest av allt känner jag mig ofta ensam.
Jag vet att jag själv många gånger väljer ensamhet,
och det av olika orsaker...
En är att jag inte riktigt litar på människor och har svårt att
riktigt släppa in någon på djupet.

Good enouh!
Ja, sure....
Lätt att säga, svårare att praktisera.
Förväntningarna finns bara i mitt huvud.
Eller hur!
Hur många förväntar sig inte ett välstädat hem, när man kliver innanför min dörr?
Hur många väntar sig inte en tämligen fräsch Annis med schysta kläder.
Samma sak på jobbet...
Människor som egentligen inte alls känner mig, föväntar sig också saker.
Glada Annisen som susar fram genom korridorerna.
Att jag mest av allt vill dra en sopsäck över huvudet och gömma mig bakom kopiatorn
ibland och komma fram lagom till stängning, ja det är en annan historia.
För så är det, ibland...
Oftast älskar jag mitt jobb massor, men det är också tungt.
Även där ska jag lösa andras problem.
Vara den som ordnar och fixar.
Möter, samordnar, håller i trådar och får till det.
HIttar JOBBET...jobbet som personen väntat på,  ja fan vet hur länge....
Att det ibland finns en orsak, ja strunta i det...
Annnisen, you fix!!
Att prestera, att klara mig själv har alltid funnits där....
Gör jag inte det, ja då finns jag inte.

Känner mig så jäkla otränad.
Stressad av att formen måste upp,
och det är snart.
Det  är bara att ta tag i det, jag vet!
Men även där känner jag förväntningarna som stressar mig.
Fasen, Annisen, du springer väl en mil på 50 blankt!
Cyklar du inte fortare?
Du  som är så hurtig!
Nej!!!
Jag hatar ordet hurtig.....och duktig!
Har fått en del kommentarer  om min prestation i skidspåret från männsikor
som själva befunnit sig på betydligt bekvämare håll, medans jag havade mig fram
längst de obefintliga skidspåren i nio mil.
Varför gick det inte fortare?
Om de skulle åkt själv, ja då hade de alla gånger åkt minst ett par timmar fortare.
Att de sedan knappt stått på ett par längdskidor, ja det är en annan sak.
Att resultatet beror på så många faktorer,
för utom mig själv, ja det verkar människor glömma.
Fast varför ska jag egentligen bry mig?
Ja.....
Egentligen är det som räknas vad jag själv känner,
och jag är den enda som vet.
Vet hur det känns inne i min kropp,
i mitt hjärta...
Just nu vet jag bara att jag VILL och SKA!!

Att vara förälder, partner, vän, arbetskamrat, föreningsmedlem, dotter,
ja, männsiska är inte lätt...
Det är inte lätt att få till allt, speciellt inte när saker och ting krockar.
När jag är tvungen att prioritera om och bort något.
Oftast är det jag själv som ryker.
Nu, framöver ska jag iväg på två utbildningar i jobbet.
Det innebär att ja måste försaka massor av egna aktiviteter de kvällar jag är borta.
Det som stressar mig mest är att jag missar cykeltid.
Hm....undrar om jag kan ta med mig cyklen på tåget?
Ett par mil runt Malmö vore kanske inte så dumt...

Föräldrarollen, ja...
Vad ska jag säga förutom att det just nu ibland är skitjobbigt.
Ibland.....
Att vara tonårsförälder med allt vad det innebär är som att åka
känslomässig berg och dalbana.
Jag känner mig så jäkla frustrerad ibland...
Ledsen, arg, förbannad och besviken!
Struktur, tydliga regler och konsekvens.
Samsyn!!

Jag har länge funderat av och till gällande mitt engagemang i ett nätverk jag är med i.
Det känns inte helt hundra och ofta känner jag mig stressad av det.
Känner att det tar mer energi än det ger.
Känner att jag inte riktigt passar in.
Samtidigt är det supertrevligt när jag väl är där, men jag känner också
att det är konstgjort...på något sätt.
Jag hör på något sätt inte till....

Igår raderade jag allt på min facebook sida.
Slutet!
Vaför?
Jo, jag kom på att det tagit alldeles för mycket av min energi och
dessutom satt jag och funderade på VARFÖR jag varit aktiv där.
När jag inte kom på något bra svar, ja...
Om människor verkligen vill säga mig något, ja då är det väl bättre att prata med mig,
eller skicka ett mail....
Ibland tror jag Facebook bara är ett sätt för oss människor
att visa omvärlden hur lyckade vi är.
Mest "kompisar", flest "hugs", flest coola, mysiga inlägg vinner.
Lägg dessutom till bilder på ditt "lyckade" liv, ja då har du full pott!
Alltså, det här är inte kritik till någon.
Jo, kanske till mig själv...
Kanske är det därför jag varit aktiv där...
För att synas.
Syns jag, ja då finns jag och dessutom får jag bekräftelse.

Hm....vaför skriver jag allt det här?
Jo, för att det är mitt sätt att ventilera mina tankar
och det gör jag alldeles för sällan.
Det här är MITT foum!!
MINA tankar....
Ibland bli det lättsamma inlägg och fina bilder.
Ibland en massa, kanske inte helt strukturerade tankar,
som nu...

Summan av kardemumman är att Annisen är en tänkare
och några dagar med nervarvning har medfört att jag hunnit
både tänka, reflektera och fatta beslut.

Jag skulle inte vilja vara någon annan än den jag är
och jag skulle inte heller vilja ha något annat liv.
Jag är lyckligt lottad som har allt det jag har och
jag är både glad och tacksam för det.

DAN, jag älskar dig mest av allt!
MINA VÄNNER...jag är glad att ni finns,
och även om vi ses sällan så hoppas jag att ni vet att jag älskar er
och att ni ofta finns i mina tankar.