lillaannisen

Ikväll sätter vi oss åter i bilen för att åka till vårt andra hem.
Det är verkligen så det känns med stugan i Sälen,
som att jag kommer hem så fort jag kliver innanför tröskeln.
Slutfix med köket står på agendan samt en massa annat fixande,
såklart!!!
Nästa helg kommer Catta, Roffe och vår "gudis" Gry och hälsar på
och det ska bli så jätteroligt, men samtidigt känns det lite pirrigt.
Vi har ju lagt  ner så ofattbart mycket arbete,
pengar och kärlek på detta, vårt paradis,
och tycker att det är så fantastiskt underbart att bara få vara däruppe
på fjället med naturen inpå knuten och full action vid skidanläggningarna
bara 10 minuter bort ifall man vill ha det.
Jag vill ju att de som kommer och hälsar på oss
också ska tycka om vårt paradis!

Som det ser ut nu ligger snön kvar pch jag hoppas verkligen att den
gör det nästa helg också eftersom Gry absolut vill ta med sina
längdskidor....
Någon meter skidspår ska vi väl kunna ordna fram :-)

Åh, jag har alltid så svårt att välja,
att fatta beslut när det handlar om ganska oviktiga saker
så som smaker på glass eller som nu,
att välja vad jag vill ha när jag nu ska lösa in förra årets julklapp.
Det är ett sånt där presentkort där man kan välja på 
en mängd olika saker och deikatesser,
och nu är det verkligen hög tid att lösa in det
innan det blir ogiltigt.

Större, viktiga beslut fattar jag oftast med lätthet,
men att välja ifall jag ska ha en morgonrock, badlakan
eller varför inte löjrom eller ankbröst,
ja det är för mig en plåga.

Nä, vad tusan....
Jag tror de blir en ny stekpanna till stugan,
eller kanske.....
Annisen i ett nötskal!

Tjejkväll med te och scones hemma hon Sanna och Elsa
i "mellangården" gjorde min torsdagskväll sådär extra skön.
Av någon anledning kom vi alla i någon form av myskläder
och det är ganska befriande att sitta med sina vänner i
mjukbrallor eller som i mitt fall fuljeans och sonens stora hood.

När det var dags att bryta upp märkte vi att det var massor kvar
att prata om, vilket måste vara ett tydligt tecken på att vi ses för sällan.
Kvällens stora ämnen denna gång var husbyggande och personlighetstester.
Just det där med personlighetsyper och tester är interssant
och för mig som tidigare samma dag haft mitt lönesamtal
kändes det interessant just för att vi där pratade en hel del om
sådana saker.
Nu gjorde vi i och för sig en "minimini"-varriant av ett omfattande test,
men det stod ganska klart att jag är var en "motivator"
och visst kände jag igen mig i den beskrivningen i stort,
även om vissa saker inte kändes lika mycket jag.
Helt klart är jag i alla fall av andra uppfattas som en social person
och att kommunikation är viktigt för mig.
Nåväl, en väldigt trevlig kväll hade jag och jag längtar
tills vi kan ha en tjejhelg tillsammans uppe i Sälen.
Tack Sanna, Katti och Tessan för en fin kväll!!
(...och Tessan, kom igen nu för vi saknar en pool här i "Bullerbyn")

Varför gör jag inte scones som är så gott oftare?

Annisen står över Lidingöloppet i år.
Jag har nu ganska länge ignorerat signalerna
som min kropp sänder ut.
Nu måste jag ta dem på allvar och lyssna på mig själv,
för annars brakar jag rakt åt fanders.
Jag vet ju så väl, men låter det ändå gå för långt.

Jag känner att en 3 mils löprunda med min kondis
och framförallt min låga stresströskel
skulle vara en dålig kombo som dessutom skulle vara direkt skadlig.
Det är en orhörd skillnad på en 5 km joggingtur
eller en långprommis med hunden och ett Lidingölopp.
Mannen vill springa och problemet är att innerst inne vill ju jag också det
och det kommer att kännas förj-vligt att gå omkring där och vänta på honom.
Lika illa som det kändes att sitta och vänta i stadsparken i Motala
efter att jag hade brutit Vätternrundan 2008.

Varför gör jag så här?
Jag vet ju så väl, men ändå är det så svår!!!
Jag känner mig så misslyckad....
Som en stor looser som alla skrattar åt bakom min rygg....
Skit också!!!
 

Hur mycket skit ska jag ta från en fjortonåring?
Jag orkar inte hänga med i svängarna mer...
Ibland fullt verbalt världskrig där jag är värsta motståndaren
som ska krossas till varje pris.
Ibland mammas lilla kille som vill kramas, mysa
och framförallt åtnjuta allsköns förmåner.
Problemet är som jag ser det flera,
men framförallt att han inte kan ta att vi sätter upp
de regler och riktlinjer som gäller här hemma.
Det ska vafansa,sväras och muttras över det mesta
och jag avskyr att få "va fan" som svar i varannan mening.

Kan alternativet vara att jag och Cleo flyttar till stugan
eller till en lägenhet under ett par år och jag och mannen blir särbos?
Ja, just nu känns det fullt möjligt eftersom ja är helt
övertygad om att min mentala hälsa är i farozonen
om jag har det så här i flera år till.
 

• Handskar till mig
• Fingervantar till kidsen
• Snygg mössa
• Halsduk
• Sneakers eller andra snygga höstskor
  (ingen bra ide att måla stuga i nya addidasdojorna!)
  
  Nu märks det på mornarna att hösten är här.
  Attans vad kallt det är för händerna och snoken
  på morgon och kvällsprommisarna.
  Nä, idag måste jag köpa nya handskar!!

Tre soters färsk pasta från Ny matsedel, tillsammans med
dersas goda pesto, kallskuret, parmesan och en god sallad
utgör tillsammans med en mullig, röd italienare en bra
grund för en lång stunds surrande med mannen om livet och framtiden.

Vi är ense om vädigt mycket och drar åt samma håll,
och är båda väldigt iniktade på att "köra på" så ibland
glömmer vi nästan bort att njuta, reflektera och drömma.
I kväll har vi haft en sådan kväll,
där vi kanske har hittat ett embryo till en ny dröm,
något vi kan bygga upp och förvandla från en puppa till en fjäril.
Allt som krävs är en plan och lite mod.
Mod att ta sig utanför den egna komfortzonen,
mod att våga satsa för att vinna....

Vinna och vinna föresten...
Jag anser att vi är vinnare redan idag för vi har varandra,
barnen, Cleo och fina, underbara vänner.
Vad mer kan en människa behöva
annat än att vara älskad och få  älska?
Jo, nu vet jag!
Jag behöver få drömma, för utan mina drömmar skulle mitt liv vara trist.
och jag behöver drömmar för att hitta vilka mål jag ska sätta upp.
Just nu saknar jag ett uttalat mål att fokusera mot
och det gör att jag inte har den riktiga gnistan.
Mitt mål att klara Klassikern genomförde jag
men att ta sig över mållinjen och fixa det jag kämpat så hårt för
innebar också att det blev tomt, ekande tomt.
Tomt på utmaningar och tomt på inspiration....
Jag behöver en ny utmaning, något nytt att kämpa för,
kort sagt: Annisen behöver en blåslampa som bränner lite på fläsket
för att må bra och för att prestera riktigt bra.
En Annis som inte hittat fokus är i längden inte alls bra,
varken för mig själv eller för min omgivning,
så nu gäller det att tänka till.....

Måndag:

Blä, nu känns det så där igen,
som att jobbet tar all energi ur mig,
riktigt dränerar mig på ork, glädje och lust.
Kvar blir en sur, vilsen Annis som matar helt fel varg,
som är less på allt och som till och med tappa tålarmodet när
Cleo drar i kopplet (och jag har hittills aldrig tappat tålarmodet på henne).

Ja, det där med varg kommer från en föreläsning jag var på
nyligen med jobbet och helt korfattat handlar det om att
jag matar alla mina negativa tankar och handlar och agerar därefter.
Helt fel tankesätt alltså,
men när det känns tungt är spiralen neråt så lätt att sugas in i.

Bara för att tydliggöra: det här är mina reflektioner kring dagen
och inget "tycka synd om" inlägg, OK!

Gång på gång hammar jag i samma spår,
det där att jag känner att vill göra något annat,
inte jobba med människor med "problem" och hinder,
där jag ska hitta öch servera
det är bara det där med vad jag ska göra istället.
Vem tusan vill ha mig och dessutom betala för det?

UPPDATE måndag kväll:
Här har jag skrivit massor med text om mina tankar om framtiden
men av någon anledning försvann det när jag skulle publicera texten.
Just nu orkar jag inte skriva om allt....
Bajs!

Idag efter jobben sätter vi oss i bilen
och åker "hem" till stugan igen.
Efter att ha varit hemma i stan under två helger
känns det som en befrielse att veta att i kväll andas jag fjälluft
och tittar på stjärnorna (om det inte är moln alltså).

Vi ska fixa det sist (fast det är såklart inte det sista) på
utsidan av nya hallen och så ska vi änligen börja göra klart
en massa småfix som ligger och väntar.
Mannen har ett mål och det är att han ska basta,
vilket betyder att all skidutrustning som står där ska
flyttas in i nya förådet i hallen.
Jag skulle behöva måla på en av knutarna ytterligare en gång
men det får vi ser hur det blir med....
Målning i septembet är svårt med tanke på att mornar och kvällar
är så kalla och fuktiga även om det är soligt och fint på dagen.

Annars hoppas jag på att alla fina lingon finns kvar och att vi
hinner plocka en hel del.

Åh, vad jag älskar vår stuga!