lillaannisen

Det är svårt med lust.
Just nu har jag olika lustar som drar i mig.
En lust som vill sätta sig på tåget till El Stockholmo
för att spendera fredagskvällen där med lite småshoppande
och dinnerande med kära maken.
En annan lust vill bjuda över Tessan och Mats med kidz
för lite avslappnat umgänge och något gott att äta och dricka.
Den tredje lusten vill åka och titta på nya mattor och tapeter
och samtidigt svänga förbi och beställa köksmöbler.
Sedan var det tvätten och den har jag ingen lust alls att ägna mig åt.
Mest troligt spenderas kvällen i tvättstugan!

Visst, pengar ska användas men frågan är bara till vad
och hur mycket som ska få läggas på en viss sak.
Nu är det inredning det handlar om den här gången.
Jag och maken har gått och klurat ett tag på HUR vi vill
att vår lägenhet ska inredas på nerevåningen.
Vilka färger ska vi ha och framförallt vilka möbler ska få flytta hem till oss.
Just nu har vi vårt gamla köksbord med stolar och det känns inte alls helt 100%,
men igår tror jag faktiskt att vi hittade en pjäs som känns riktigt rätt.
Synd bara att det ska vara så attans dyrt med schysta prylar.
Å andra sidan blir det gansk dyrt i längden att vara dumsnål
och köpa något halvdant som håller hälften då länge,
om ens det.
Nåväl, nu ska vi bara processa alla intrycken i våra lagom stora
hjärnor och så kan kanske ett beslut fattas om inte allt för lång tid.
Det var ju leveranstid på grejerna också....

Färgmässigt tror jag håller oss till vit och grått,
men kanske, bara kanske lockas jag av att testa något halvgalet
som lila eller rött på ena väggen.

Iblannd blir det inte alltid som man tänkt sig från början.
Livet tar andra, oväntade vändningar och det som gällde för ett
halvår sedan är nu long gone.

Jag och hunken bokade och belalade våra startplatser till
Vätternrundan 2010 för nio månader sedan,
och då hade vi en helt annan ambition och tanke med hur årets runda
skulle genomföras än vi har nu, två dygn innan vi står startfållan.
Planen var att vi skulle vara grymt bra tränade och köra för kanonbra tider.
Verkligheten idag ser minst sagt annorlunda ut,
extremt annorlunda!!
Vi har 6 mil i benen och är nog så otränade som det går att vara,
men vi ska starta och göra vårt yttersta för att genomföra resan
runt den rackarns sjön tillsammans utan att bryta.
Viljan är stark och vi känner båda två våra kroppar så pass bra
att vi tror på att det här inte är en omöjlighet.
Årets runda blir en tur utan ambitioner på att sätta några personliga rekord
vare sig det gäller tid eller hastighet.
I stället ska vi gemensamt göra den här resan och försöka njuta av den
och hela arrangemanget utan att tokstressa genom alla depåer.

Nu drömmer jag och visionerar om att åka genom målet i Motala
någon gång under lördag eftermiddag och jag vet att tårarna kommer
att trilla då, både av lycka, stolthet och framförallt kanske av trötthet,
smärta och utmattning.
För tro mig, det är en väldig bedrift att cykla trettio mil runt Vättern
och alla som gör det är vinnare, oavsett tiden det tar.
Lyckan som fyller en när man sitter i parken med sin lättöl och pastasallad
går inte riktigt att beskriva och på lördag är det just den känslan jag vill vara full av.

Håll tummar och tår för att jag får en okej tur och att inga olyckor inträffar,
och ja, jag VET att vi är knäppa som startar,
men har vi någonsin valt de lätta och enkla vägarna, jag och hunken?
Nej, just det!!

Den här dagen har vekligen vait lång och full av intryck och äventyr.
Annisen började dagen med en shoppingrunda i arla morgonstund,
eftersom MQ startade sin sommarrea för sina klubbmedlemmar redan
klockan sju på morgonen.
Som vanligt fanns de största fynden på herravdelningen,
så mannen och sonen, ja mest sonen fick en del grejer.
Jag fick i alla fall med mig några klädtrasor hem i påsen,
så sammanfattningsvis blev det en OK shoppingrunda.

Större delen av dagen spenderade jag sedan tillsammans med min
arbetsgrupp ute vid Frösåkers brygga i vikingabyn hos Puh och hans vackra fru Malin.
Vilka fantastiskt engagerade människor som verkligen brinner för
sin idé och dessutom har vågat föverkliga sina drömmar.
Vi grillade och åt en fantastiskt god och enkel lunch,
åkte en tur i på fjärden i ett stort vikingaskepp, pratade och umgicks massor,
lekte gamla lekar , bakade bröd  och sköt pilbåge för att sedan avsluta
med en lång och god middag inne i vikingasalen.

Jag började dagen med en otrevlig huvudvärk som inte ville ge sig
och dessutom frös jag som en naken hund under halva dagen,
men det gav sig framåt eftermiddage och sedan känndes det toppen.
Jag älskar mitt gäng och det är med blandade känslor jag har anmält intresse
för att eventuell arbeta med annat innom vår verksamhet till hösten.
Det är inte alls säkert att det blir något,
men det skulle vara roligt att göra något annat också,
att få utvecklas inom andra områden och att få lära mig nya saker.
Samtidigt har jag på många sätt ett perfekt jobb med ett underbart gäng,
så det är inte enkelt att veta åt vilket håll man ska gå....

Jag fick med mig sonen på en kvällsrunda med doggen medan hunken
byggde på sonens säng som nu nästan är klar.
Vilken fantastiskt skön kväll vi fick tillslut!
Som gjord för att njuta ett glas rosé på balkongen eller terassen,
men det blev bara cola och vatten för mig eftersom Annisen is on a mission.
Mer om det snart....

Love ya!!

Vill bara meddela att en person kom med pa nattens plan.
Kanske  dags att media skriver lite om detta nu,
for vi ar sa manga som sitter fast har.
Kanske ar det mer spannande med Maddes brutna forlovning,
inte vet jag.....

Snart har vi suttit två dygn på bangkoks flygplats där vi varje natt
försöker få fyra av de eventuella stand-by platser som kan finnas på planen hem.
Det är större möjlighet att vinna på lotto, eftersom planen redan från början är överbokade
med ungefär 20-25 personer och om nu det skulle finnas någon plats ledig är vi hundratals
har som köar om dessa.
Varje dag måste vi gå och ställa oss i kö för att sätta upp oss på stand-by till nattens plan,
sedan gäller bara att vänta tills 23.30 då alla köande står vid incheckningsdiskerna
med allt bagage och väntar på det omöjliga.
Det ställdes in totalt 6 plan till Arlanda och det har gått iväg ett extra plan.
Av alla människor från de andra fem planen har kanske ett halvt plan kommit med på olika stand-by
eller hittta på andra lösningar.
Kvar finns alltså människor som fyller minst fem plan och vi köar på redan överbokade flighter.
Är det rimligt??
Nej, naturligtvis inte, utan självklart måste man från Thais håll
sätte in extraplan och det så snart som möjligt.
Vi som är här har alla våra olika skäl till att komma hem.
Vi vuxna oroar oss för de konsekvenser detta får för ens privatekonomiska situation,
jobben, räkningar, deklarationer, husdjur,mm
Vår familj som ska flytta tänker naturligtvis på hur vi ska hinna med allt som det innebär.
Barnen längtar efter kompisar och ett normalt liv.

Att sitta instängd på en flygplats nere i källaren är ingen höjdare,
men vi kan inte vara inne i Bangkok nu av flera olika skäl.
Dels för att vi måste köa för olika saker halva dagen,
vi måste finnas här mitt i natten med allt bagage
och dels för att den upptrappade siuationen i Bankok medför att trafiken
ut till flygplatsen påverkas så vi skulle kanske bli fast i en gigantisk kö
om det nu skulle visa sig att ett extarplan sätts in med kort varsel.

Jag har gått från att vara en lydig svensk som suttit på hotell inne i Bangkok
och trott på det jag fått information om.
På att de kontaktar oss så snart vi har möjlighet att få åka hem
och att det är det bästa för oss.
Självklart har jag varit irriterad på att Thais info aldrig stämt
och på att budskapen skiftat, men ändå....
Sedan blev jag så glad och tacksam när vi fick beskedet att vi skulle komma hem.
Den känslan var dock kortvarig och då allt gick upp för mig på flygplatsen,
ja då brast allt...
Först tappade jag totalt greppet framme hos den oförskämda kvinnan vid incheckningsdisken,
sedan bara grät jag in några timmar och kunde inte fatta hur de andra människorna
som också var "fast" kunde se så coola ut och ligga på sina madrasser,
äta sina matlådor och stå i sina köer.
Det gick bara ett par timmar och sedan var jag också där.....
En man jag pratade med idag sa att han aldrig känt sig så maktlös i hela sitt liv
och jag kan inte annat än hålla med.
Vi kan inte påverka vår situation alls utan är helt utelämnade till Thai
som inte ens kan ge oss information som stämmer.
Vi vet absolut ingenting och det är en fruktansvärd känsla......

Ska jag skriva något positivt om vår situation är det att man lär känna
många andra trevliga männsikor från olika delar av Sverige och även andra länder.
Även flygplatsens omhändertagande av oss är jättebra,
för det är inte Thai som ordnar någonting här utan bara flygplatsen.
Vi får mat,dryck och frukt, det finns datorer uppsatta, ett gäng som masserar,
en läkare på plats, ja sådana praktiska men otroligt viktiga saker.
Svenska Kyrkans representanter här är också underbara och kom idag med bullar och saft.
Sådan små saker som i den situation vi befinner oss nu är ovärdeliga.

Nu på eftemiddagen/kvällen ska vi i alla fall ta en taxi till ett
shoppincenter som ligger en bit bort bara för att få miljöombyte.
Centrala delarna av stan håller vi oss som sagt borta ifrån av rädsla för
att bli fast om trafiksituationen kör ihop sig på grund av demonstratonerna.
Det skulle vara nice att få sola lite, men det finns inga direkta grönområden
(läs gräsmatta) utanför huvudbyggnaden och jag tror inte att det skulle vara så
uppskattat om jag la mig i bikini på gräsplätten som finns mellan körbanorna utanför.

Kärlek till er alla och glöm oss inte här borta....

Det som inte får hända har hänt.
En människa vi känner har ryckts upp mitt i livet
och lämnar fru och dotter kvar.
Vad F-N ska det vara bra för?
Stoffe, vi tänker på dig,
vart du nu än befinner dig!
Så jäkla onödigt!!!

Ja, då vet vi LITE mer om vår situation här i Bngkok
och när vi eventuellt kan tänkas kunna få komma hem.
Vi var igår till ett av Thaiairways kontor här och vi var knappast
de enda som har problem just nu.
Det var över två timmars väntan innan det blev vår tur,
men när det väl blev vår tur togs vi omhand enormt bra.
De kan i dagsläget inte boka på någon på planen defentivt
innan tidigast torsdag, men vi står i alla fall på väntelista
för att komma med något av planen på söndag, måndag eller tisdag,
så jag hoppas att vi är hemma i mitten av nästa vecka.
Helt klart är att vi har platser den 11 maj,
men då hoppas jag vid alla eventuella högre makter att vi är hemma,
annars har vi STORA problem med bland annat flytten.

Vi fick också tjejen på Thais kontor att hjälpa oss att få ut en voucher
för hotellnätter för våra poäng som vi har i deras medlemsklubb,
för att kunna använda på det hotellet vi bor på nu.
Hon fick verkligen lov att gå utanför deras normala procedurer för att
kunna hjälpa oss, och det är lite ovanligt,
för annars brukar det vara väldigt strikt med hur man ska gå till väga.
Nu visade det sig sedan på hotellet att det inte är så förmånligt för oss att
använda oss av vouchern eftersom det då inte ingår frukost och den kostar
2200 THB / dag för oss och hotellet erbjöd oss ännu lägre pris för vårt
rum från och med idag eftersom de förstår att vi befinner oss i en
väldigt speciell situation.
Vi får se hur vi gör, men jag är tacksam att vi befinner oss här i Bangkok
som ändå är en fantastisk stad på många sätt och priserna på riktigt flotta
hotell är överkomliga, likaså mat, dryck  och shopping.
Det hade varit värre att sitta fast i något svindyrt land!

Idag måste jag faktiskt shoppa lite schysta grejer att ha på mig,
för det börjar sina i packningen nu och strandshorts och toppar
är inte riktigt min grej att ha inne i en storstad.
Sedan ska vi ta en tur på floden upp till Wat Arun och titta på detta
fantastiska bygge.
Vi brukar "göra" ett tempel varje gång vi är här,
men vi trodde inte att vi skulle hinna med något den här resan.
Tänk så fel vi hade!!
Nu kommer vi att ha massa tid att lära känna Bangkok ännu mer,
så jag ser det som positivt.
Det som är lite "anti Annisen" i den här staden är att fyrfotade djur
med en lång svans förekommer rätt frekvent.
Jag pratar naturligtvis om råttor!!
Här om kvällen fick mannen oväntat besök i sin famn när vi var ute
och gick en sväng, för mitt på trottoaren kom en stor råtta farande.
Jag kan ta att de finns och skriker inte av att bara se dem,
men när de far fram runt mina fötter, ja då räcker det!
Snabba som tusan är de också!
Thailändarna runt omkring hade väldigt roligt åt mig,
som satt som en apa runt hunkens midja.
Dottern har betydligt svårare för kackerlackor,
men de kan jag ta på ett annat sätt.
Råttor är fördjävliga!!